Vecka 6 (v 44 okt/nov 2012)

Jag trodde att jag skulle slippa illamåendet för förra veckan mådde jag så bra och kunde äta allt jag brukar, men det kom krypandes. Först tappade jag aptiten. Jag åt fiskbullar och potatis en dag och nästa dag smakade det trolldeg, så det var bara att slänga det. Vecka 5 åt jag två äpplen om dagen, men det var inte heller gott längre. Sen kom illamåendet. Jag kände inte av det på morgonen utan det kom på eftermiddagen och blev värre och värre. Jag kände mig spyfärdig, men när jag sprang till toan och skulle spy så kom det ingenting. Jag tryckte på halsen för att få igång kräkreflexen, men det hjälpte inte heller. Så det var bara att sitta där tills det gick över. Det var iofs bra att jag fick behålla maten, men när man mår så dåligt så är det skönare att spy så man mår lite bättre efteråt. Det var värst när jag blev hungrig. Då var jag tvungen att äta på en gång annars blev jag spyfärdig. Problemet var ju att jag inte hade aptit för någonting och var tvungen att tänka efter vad jag kunde få i mig och då tog det kanske ett tag att laga till den maten. Det blev mycket småhandlande för jag fick känna efter från dag till dag var jag kunde tänka mig att äta för mat. Jag provade Seaband som är elastiska armband med en plastkula på. Den ska sitta på en viss punkt på handleden och ge akupressur så att illamåendet avtar. Dom fungerade ganska bra nån dag då och då, men vissa dagar tyckte jag inte att dom fungerade alls. Jag googlade lite och fick reda på att man kunde ta Postafen (dubbelkollade med barnmorskan) som egentligen är mot åksjuka, men man kan även ta dem mot graviditetsillamående. Dom hjälpte. Jag har känt av illamåendet lite ändå på kvällarna, men inte så jag blir spyfärdig och det verkar som det mest är luft i magen, för rapar jag så blir det bättre Ler med tungan ute 

Foglossningen: Jag köpte ett stödbälte som håller ihop bäckenet lite och ger stöd för ryggen, så det hjälper när jag är ute och går. Jag var till läkaren och blev sjukskriven på heltid två veckor till, men den läkaren tänker jag inte gå till igen. Sur, tystlåten gubbe. Är man läkare så borde man ha lite social kompetens och vilja hjälpa människor. Han tryckte lite och kände var jag hade ont, men sa ingenting, sen satt han på en klämma på mitt finger som jag aldrig har sett förut, så jag blev rädd att han skulle sticka mig i fingret (jag gillar inte sprutor och blodprov). Tydligen så kollade den pulsen, men han var helt tyst hela tiden och sa ingenting. Sen satte han sig vid datorn och skrev en massa. Jag frågade om blodtrycket var bra, för det kollade han också och jag fick svar att det var normalt, men pulsen var lite hög. Konstigt!!!!! när han inte säger vad han håller på med och jag är sprut-/stickrädd. Sen gav han mig intyget: –Här har du ditt intyg, för det var väl därför du kom hit! Jo, visserligen, men det kan ju vara bra om han bryr sig lite och talar om vad jag kan göra för att bli bättre, men jag orkade inte prata med gubben och gick istället. Nästa gång blir det en annan läkare.

31 oktober var vi på första besöket hos barnmorskan. Det var information om bl.a. mat jag får äta och inte m.m., men det mest visste jag redan eftersom jag har hunnit läsa på lite under dom här 2 åren vi har försökt. Hon frågade också om våran hälsa och motion m.m. Allt lät bra och jag behövde inte göra några förändringar i min livsstil.

I slutet av vecka 6 blev jag fruktansvärt trött. Jag orkade laga mat och gå korta vändor med hundarna, men annars låg jag bara och sov i soffan. Det kändes som jag inte hade sovit på ett år + illamåendet. Lite som att vara bakis och ha 40 graders feber på samma gång Ler med tungan ute

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s